Vem är du, vem är jag, levande charader…

Winberg Anna5918

Tjoho! Boken är klar, och ute i handeln. Har redan fått en massa fina hurra-rop från fans som gillar den – skönt! Själv lever jag dock i ständig skräck över att någon ska känna sig utpekad som en viss karaktär. Det verkar som att många författare upplever samma sak – oundvikligt eftersom vi alla på ett eller annat sätt utgår från våra erfarenheter när vi skriver – även om man kryddar dem med rätt mycket fantasi.

Kommer min granne, som också har en hund som heter Folke (precis som Emmas jobbiga granne i boken) att tro att den karaktären är baserad på henne? Och jag känner ett flertal ”Susanne” (en karaktär som superlänge hette Kajsa, men sen kom jag och min redaktör på att hon var en Susanne), kommer de tro att jag baserat just den karaktären på dem? Min svärmor bodde hos mig för ett par år sedan när min man jobbade i Stockholm, men hon åt varken upp min choklad eller tände rökelse i tid och otid (hon är dock ganska förtjust i gröt till frukost) – tack och lov!

En annan vanlig fråga är om det är ”jag som är Emma”? Eller kanske om Emma är jag? Svaret är självklart ja! Men jag är ju Shirin och Dolly också. Precis som Shirin är jag oerhört svag för lyx – dyra nagellack, massagebehandlingar och vackra kläder: ja tack! Har dock aldrig tagit ett sms-lån i hela mitt liv, det är säkrare att låta Shirin göra det åt mig. Men jag uppfattas nog ofta av omvärlden som Dolly gör – pratar osammanhängande och snabbt, överdrivet intresserad av horoskop (på min möhippa i våras hade mina kompisar hyrt in i en astrolog, jag dog av lycka!), tycker att man kan amma precis var och hur man vill.

En del anekdoter i boken är faktiskt tillskruvade versioner av berättelser som läsare hört av sig och delat med sig av (och varit generösa nog att låta mig använda), men vissa, som när min kompis barn tappade den sprillans nya Iphonen i en toalett full av bajs, eller en annan vän som helt sonika fyllde en petflaska med vitt vin för att överleva ett barnkalas på Leos Lekland, är helt enkelt för extrema för att ta med – de känns för överdrivna trots att de är helt sanna – eftersom verkligheten faktiskt överträffar dikten.

Och hela grejen med att vara författare är ju att man utgår från sin fantasi – jag har till exempel aldrig satt min fot på ett lekland, och har inte heller några bonusbarn, så de kapitel som handlar om det är sprungna ur min fantasi. Så om du känner igen dig, eller kanske någon annan i en karaktär – slappna av, ingen av karaktärerna finns på riktigt. Däremot är tanken att alla ska kunna känna igen just sin egen kusin, barndomskompis eller brorsa i dem. Vi har väl alla en kompis som likt Amanda i boken vägrar att ta av sig solglasögonen inomhus? Och kanske någon faktiskt känner nån som fick värkar på en buss.

Så jag fortsätter att måla med linoljefärg och röja i mina blå IKEA-kassar, med naglar insmorda med kräm från Lancome och målade med Chanel-nagellack samtidigt som jag försöker baka något RAW-fika enbart baserat på dadlar samtidigt som jag begrundar Susan Millers senaste horoskop… Precis som Emma, Dolly och Shirin.

På bilden: En tvättäkta livsstilslögn. Ett ursnyggt foto tagit på mig av den fantastiske fotografen Ola Kjelbye när jag skulle vara med i en artikel i SvB för fyra år sedan (egentligen var jag nygravid och mådde illa hela tiden – men snygga bilder blev det!). Även ganska långt från dagens outfit bestående av noppig kofta och fläckig kjol…

2 kommentarer till “Vem är du, vem är jag, levande charader…”

  1. Sara

    Jag är halvvägs in i boken och gillar den skarpt, trots att jag alltid trott att jag inte gillar ”sån” litteratur. Sträckläste första boken förra veckan hemma med en tvåveckorsbäbis på bröstet och bad mitt bibliotek köpa in den nya boken som ebok direkt när den kom (eftersom det är svårt att läsa en fysisk bok med en sovande bäbis på bröstet).

    Svara

Kommentera

Basic HTML är tillåtet. Din email kommer inte att publiceras.

Subscribe to this comment feed via RSS