September.

scan0022

Recensioner av Jungfruön börjar rulla in, och många verkar gilla den, vilket känns både roligt och märkligt på samma gång. En intressant grej jag har lagt märke till är att de som läser liksom ”fyller i” vissa luckor, sådant som medvetet inte står utskrivet i texten, till exempel vad karaktären Martin har för jobbtitel, eller i vilken stad han jobbar. Det är ganska intressant att observera som författare, hur den prosalyriska stilen skapar möjlighet för läsaren att fylla i berättelsen med sina egna preferenser. Som sagt – intressant och lite skrämmande att bli recenserad, även när recensionerna är positiva.

Men mest är mina tankar någon helt annanstans. Nästa vecka ska jag nämligen ut på ett äventyr. I en dryg vecka ska jag få disponera Alltidhults skola helt för mig själv och där ska jag sitta och skriva (och läsa!) och fundera, och planera olika kommande kreativa projekt, främst kanske boken jag skriver på nu (eller skriver och skriver, tanken är väl att jag ska börja skriva när jag sitter där). Framför mig ser jag en slags vision om hur jag varje morgon går upp tidigt och vandrar runt i en dimmig skog och lyssnar på fåglar och känner in naturen. Sen dricker en kopp te i tystnad och skriver ohört disciplinerat för att sedan somna tidigt varje kväll. Riktigt så kanske det inte kommer att bli, men man kan ju hoppas. Eftersom jag redan bor och arbetar på landet kommer nog inte just det lantliga vara den stora grejen för mig, men jag längtar verkligen efter att få befinna mig i inlandsmiljö igen (jag är ju uppvuxen i Växjö, mitt i de Småländska skogarna), och att få vara helt ensam. Den stora lyxen och samtidigt utmaningen kommer att vara all tid som frigörs från att tömma pottor, klä på, avstyra bråk och natta barn. Men samtidigt – så svårt att vara borta från barnen så länge. Diskuterade detta med en kompis som är arkeolog och som just var på en konferens i Japan – vilken dröm – men samtidigt, så svårt med denna längtan efter barnen när man är ifrån dem. Att vara där man är och lita på att de man älskar har det bra fast man är ifrån varandra, den är svår. Men samtidigt – ingen mening att sitta i skogen med hur mycket fri tid som helst för läsning, skrivning och tedrickning (= drömmarnas dröm!) och längta efter matkladd, läggningar som tar flera timmar och massor av barnprogram i en strid ström från ipaden. Ambivalensen! Återkommer med rapport om hur det gick…

Kommentera

Basic HTML är tillåtet. Din email kommer inte att publiceras.

Subscribe to this comment feed via RSS