Here we go again…

Skärmavbild 2020-06-23 kl. 13.54.24

PÅ ATT IGEN DÅ! Do or do not, there is no try? Just do it? Att ta mig igenom detta material – att försöka (nej, det fanns ju bara göra?) skriva den här boken är det SVÅRASTE jag gjort i hela mitt liv. Varför gör jag det då? Jag måste! Jag måste berätta om detta! Mars 2014: hittar de första breven (som vi ärvt!), 2016: får kontakt med Linnea Foster, 80+ i USA och vi inleder en magisk mailväxling och vänskap, sammanförda av ödet, slumpen, meningen med allt. Hälsar på henne där. 2017-2018-2019: Lever, föder barn, tar hand om barn, arbetar. Tänker på dessa människor som levde här före mig. Andas vår luft, knarrar på vår vind, skriker på vår innergård, vårdar vårat arv. Tänker konstant på livet, döden, jorden, havet och luften här. Försöker förstå HUR jag ska kunna berätta vår historia. Försöker ta reda på vad det egentligen är för berättelse. Är det fakta, är det en dikt, är det en essä, är det en roman eller är det en salig blandning av alltihop. Förvirrad, rädd, trött, förbannad. Övermäktigt material, övermäktiga känslor, en känsla av att ro med trasiga åror på stormigt hav. Men there is no try. There is only LYSSNA & GÖRA & SKRIVA. När det en dag blir klart ska ni få LÄSA och kanske har då en liten tråd spunnits från breven genom mig så att ni kan känna i alla fall en bråkdel av allt jag känner för den här platsen och alla liv som levts här. #lerkaka43 #skrivliv#livetdödenjordenhavetluften

Kommentera

Basic HTML är tillåtet. Din email kommer inte att publiceras.

Subscribe to this comment feed via RSS