Dagen D.

bok_winberg_hr

Idag är det officiella släppdatumet för min roman Jungfruön. Precis som författarkollegor beskrivit för mig, så är man redan långt inne i nästa projekt när en bok släpps. Annika och Martin har inte lämnat mitt medvetande, men nu är de mer som avlägsna släktingar på en annan kontinent, som jag kanske skriver ett vykort till om jag har lust. Nu umgås jag istället med Andreas, Emma Charlotta och Artur, som alla märkligt nog är både riktiga människor som levde för länge sedan, och karaktärer i min kommande bok. Sen försöker jag också hänga lite med mina Vasastanstjejer Dolly (jag tror hon skulle gilla Lady Dahmers och Somliga Feta Kvinnor, och försöka gå i deras fotspår i det sociala landskapet), Shirin (som har hittat en ny kärlek, och tyvärr fått en hiskelig bonus-dotter-tweenie på köpet – hur ska hon deala med det?) och Emma (som jag dessvärre ska låta linda in sig i ännu fler lögner än i första boken, och låta träda ner i den himmel och det helvete som det är att renovera med småbarn) – eftersom jag snart ska påbörja en uppföljare om dem. Så därför är det så märkligt att nu få feedback, beröm och frågor kring den här boken. Men samtidigt oerhört roligt såklart. Man ska ju gärna ha en ”hiss-pitch” för en bok, men jag vet inte om jag har det för Jungfruön. Men om du funderar på om den är något för dig som läsare kommer du nog att gilla den om du tycker om; prosalyrik, sorg, sjöjungfrur, blåkulla, myter, häxor och uppskattar klaustrofobiska miljöer i litteraturen, naturmystik samt böcker som inte ger alla svar, utan kanske snarare har fler frågor i slutet än när man började läsa… Blir du intresserad så återfinns boken numera i närmsta bokhandel (fysisk eller digital) eller på landets bibiliotek. Trevlig läsning!

P.S. Om du är bloggare eller journalist som är intresserad av att läsa och recensera boken är du välkommen att kontakta förlaget på info@ersatz.se.

Flickbok.

9789127142589_0_

Jag läser igen! Och efter några veckors lättsmälta, härliga romaner som varit mycket givande för stunden men mest fått förlagsarbetaren i mig att jobba hårt med min mentala rödpenna (”den här karaktären skulle aldrig säga så!”, ”varför har hon inte utvecklat det här sidospåret mer?” ”oj, skulle verkligen han dö nu, det var lite rumphugget!” etc) så var det dags att gå vidare till lite mer krävande, men samtidigt givande litteratur. Som att äta sura nappar en hel vecka och helt plötsligt gå hem och göra ett avancerat indiskt långkok med egenodlad koriander på toppen. Eller nåt. Så jag började läsa den mycket hypade Flickorna, som precis släppts i USA och som kommer på svenska i höst (fick ett förhands-ex, stort tack för det NoK). Och visst, det är väldigt, väldigt bra. Vet inte ens om jag borde blogga om detta redan, men det här är ju knappast en regelrätt recension (är på sidan 45), och jag antar att det är syftet med att skicka ut ex av boken innan den släpps, att skapa buzz. Well, here it goes. Det här är en bok i min smak, för den skriver inte läsaren på näsan. Den gestaltar och det gör den i kubik. Språket är så där härligt amerikanskt högkvalitativt och poetiskt, men det finns ändå en driven handling. Oh, det darrar när man läser, man förstår från första raden att det här är en bok där det kommer gå åt helvete med allt (vilket man visserligen redan förstått av att läsa om boken, eftersom den löst bygger på skeendet kring Charles Manson och de personer han hade omkring sig). Den påminner i andan om Joyce Carol Oates, och kanske lite om Patti Smith, och Joan Didion fast i romanform. Ändå finns det en lite trevande ton som jag finner charmig – det är debutanten som ger sig till känna. Emma Cline är en oerhört begåvad författare, men någonstans i texten finns det ett frågetecken, hon är som ett föl som kastar sig mellan skritt och galopp, hit och dit. Briljanta satser staplas på varandra. Här ser jag fram emot när det frågetecknet ska förvandlas till en tydlig, stampande punkt. När det här författarskapet får landa, och hon kan falla in i en självklar, driven trav – då kommer det att bli verkligt odödlig litteratur som produceras av den här pennan. När hon bestämmer sig för om hon ska slipa till sitt språk, eller spetsa till det och bli ännu ett snäpp mer poetisk. Och det tycker jag om, lovande författarskap som man bara vet kommer att utvecklas åt rätt håll. Av många hypade böcker det senaste året är det nog den här jag tycker bäst om – den levererar (eller så är det bara min typ av bok, verkligen). Och så måste jag berömma översättningen, då något säger mig att den här boken kanske är ännu bättre att läsa på svenska än på originalspråk (vilket i princip måste vara det finaste beröm man kan få, själv föredrar jag alltid engelska framför svenska i vanliga fall), på något sätt blir svenskan lite mer ”kantig” än engelskan, som är lite mer rund och förlåtande, och det passar handlingen. Erik MacQueen har översatt och gjort det med bravur. Och jag älskar omslaget av Sara R. Acedo också. Nä, nu skrämmer jag nästan mig själv, som är så översvallande positiv. Men det här blir nog sommarens bok. Läses med fördel med ”Hotel California” på i bakgrunden, och lite lagom sommarsvettig, med ett glas vitt vin i ena handen…

Into the Night.

sommar

sommar2

Sommaren, den är inte min favoritårstid alls. Jag avskyr vintern och älskar vår och höst. Men ändå, kanske sommarkvällar. Jag har alltid gillat att smyga ut om sommarnätterna och supa in lukter och ljud. En sak jag är väldigt glad över är att jag (äntligen!) kommit ur en mycket långvarig läskoma och nu slukar den ena romanen efter den andra – mycket befriande att kunna läsa igen. Just nu är det den smått klaustrofobiska berättelsen Himmelsdalen som upptar min tid. Annars tycker jag att sommaren som småbarnsmorsa i stort består i att återuppleva sin egen barndom genom barnen. Förutom att se dem äta sand, bränna sig på nässlor, bli oerhört smutsiga varje dag så får man även sitta på en solvarm trappa okristligt tidigt på morgonen och äta smörgås och filosofera över livet, se dem springa hysteriskt lyckligt efter såpbubblor och målmedvetet mata katten med små godisbitar. Det är både hisnande och bitterljuvt att livet rusar förbi så snabbt. Jag minns ju så väl när det var jag som satt med en smörgås i handen och var liten, och var tvungen att gå och lägga mig fast det var ljust ute… Om jag själv får bestämma skulle min sommar bestå av långa joggingturer sent på kvällen (vi får se om det kanske blir en sån runda på hela sommaren, brukar vara lite för lat och trött när det väl kommer till kritan), immiga glas vin som intas under tystnad när barnen sover, och att ostört under många timmar i sträck få greja och fixa med vårt gigantiska hus och trädgård. Men oftast blir det ändå så, att jag hela sommaren går och funderar över och längtar efter hösten… Ser det här inlägget som en uppmaning till mig själv att njuta i fulla drag istället – att helt enkelt vara en syrsa, så gott det går! (Foto: Ellen Carlsson Axberg, http://ellencarlssonaxberg.blogg.se/)

Elsa i London.

elsa i london_high

Ett omslagsjobb som var väldigt roligt – både jag, förlaget (Nypon förlag) och författaren gillade första skissen. I höst finns boken om Elsas Londonresa ute i handeln…

Ett vykort från Lerkaka.

Skärmavbild 2016-05-24 kl. 09.31.16 Skärmavbild 2016-05-24 kl. 09.31.32

Hej! I Lerkaka är det vackert så här års. Igår kväll plockade jag in syrener och liljekonvaljer. Men varför är maj alltid så hektisk och flyktig? Varje år tänker jag att i maj borde man inte göra någonting förutom att sitta ute i naturen och andas. Möjligtvis dricka en kopp te på kvällskvisten och kanske skriva ett brev. I verkligheten jobbar jag med planering av hösten, slutredigering av manus och nya skrivprojekt. Men på kvällen när barnen har somnat är det magiskt både ute och inne. Underbart är kort!

Vaknätter, lever som jag lär.

Skärmavbild 2016-05-10 kl. 10.35.02

Totalt vaknattskaos inatt. Tänder som ska spricka upp, kiss som hamnar i sängen, Alvedon som ska ges och två föräldrar som är som zombies. Och sen ska barnen vakna cirka 05.15 varenda morgon, varför, varför? Det enda jag önskar mig nu är en sovmorgon. Att lägga mig i en säng, och sova mellan 21.30 och typ 11.00 nästa morgon. Ska det vara för mycket begärt? Utan sömn blir det mycket, mycket svårt att arbeta. E-mails tar timmar, ögonen strävar ständigt efter att slutas. Det är en fin sak med barn, att man lär sig uppskatta väldigt enkla saker. Som kaffe, och sömn, i den ordningen. Nu ska jag försöka jobba. Synd (eller tur?) att det inte finns någon säng på kontoret…

När vädret är vackert får Jungfrun rosor i hår.

MermenLubok

Vanligtvis när jag jobbat länge med ett projekt brukar jag tappa tålamodet, och skynda mig så mycket jag kan på slutet. Men nu när vi börjar närma oss slutet av redigeringsarbetet med min kommande roman Jungfruön, som kommer ut på Ersatz i slutet av sommaren, njuter jag verkligen av den här sista fasen. Jag har skrivit på den här boken så oerhört länge, i snart sex år. Det har varit väldigt givande att få redigera boken tillsammans med min förläggare, och kommer vi snart att kunna läsa den i en första, satt version. Overkligt att Annika, Martin och de andra karaktärerna snart ska lämna mig, och istället flytta in i andra människors medvetande. Det känns som att jag står på en strand och vinkar med en näsduk i vinden, och ser ett skepp försvinna som aldrig kommer att komma tillbaka igen. Det är verkligen en bitterljuv känsla. Jungfruön var det allra första jag skrev som jag blev riktigt nöjd med, som jag kände bara måste få bli en bok, som jag hade i mitt huvud konstant. Och nu är det dags att lämna den berättelsen, till förmån för andra, ännu oskrivna böcker, som tjatar och längtar och väntar på att jag ska vända mig åt deras håll istället. Det är som att säga farväl till en ungdomskärlek, oh så svårt. Men jag är oerhört lycklig över att den ska få finna sin ”fasta form”, där inga mer strykningar, ändringar, korrigeringar ska till, någonsin. När man sitter och velar om man ska använda sig av ”affisch” eller ”plansch”, eller kanske ”tavla” i en mening, och till och med redaktören tycker att det inte spelar någon roll, då vet man att man är inne i slutfasen. All good things must come to an end, och det är dags att den här larven går in i puppan, för att bli en fjäril som alla kan beskåda. Om du vill kan du bevaka boken HÄR.

Manisk.

IMG_2759
IMG_2773

IMG_2789

Helt insugen i det förflutna. Tänker bara på Artur, Emma Charlotta, Andreas och alla de andra som bott i mitt hus före mig. Hur de levde, vad de tänkte, hur de kämpade med allt. Vad de funderade på innan de gick och lade sig på kvällen. Tuberkulos, barnlöshet, mödrar som överlevde sina söner och döttrar med många, många år. Resor till andra sidan Atlanten. Vilka öden! Men när jag sitter och matar min egen åttamåndersbebis funderar jag även över praktiska saker. Hade de barnstolar? Hur gick det till när man födde barn i slutet av 1800-talet? Det var ju inte direkt tal om epidural. Vad åt de till middag (något med potatis tänker jag mig, möjligtvis gröt?). Jag vandrar genom våra gemensamma rum och tänker på hur vansinnigt snabbt några generationer fladdrar förbi. Och hur det kändes att födas i slutet av 1800-talet, och dö mot slutet av 1900-talet. Hur mycket som hände de åren. Jag läser om hur de oroar sig över kylan under 1800-talet, världsläget under 1930-talet och ser hur bilderna till slut skiftar från svartvitt till färg. Jag undrar om vi hade trivts ihop, om de hade tyckt att jag oljade köksgolvet i en för mörk färg förra veckan. Edla tycker nog att jag städar för dåligt, men det kanske bara är som jag inbillar mig. Kanske tycker de att det är konstigt att vi sover på vinden. Men den är ju vår övervåning nu. Och när jag åker till Folkhögskolan för att prata med designeleverna, hämta min laddare som jag glömt och ta en kaffe i solen så tänker jag på Ingeborg, och på Arthur och Gunnar, och Andreas igen. De var också i den här miljön för nästan hundra år sedan. Tyckte de också att den var magisk, eller vantrivdes de? Jag är manisk, måste bara veta mer. Jag badar i mina tusentals brev och dokument och drömmer vidare…

De känsliga blommornas tid.

2169346eb4857d5671fa32e003d5fc66

Mycket, mycket lyssningsvärt. Känner du, som jag, igen dig? Lyssna. 

The Creative Doer.

MG_0778-1024x682

Idag vill jag tipsa om en fantastisk kurs som jag går sedan några månader tillbaka, och som jag varmt rekommenderar till alla kreativa människor som vi utvecklas i sitt skapande, eller bara inspireras och hitta hem när det gäller kreativitet, identitet och ett alternativt sätt att leva. Det går nästan inte att beskriva med ord hur häftig den här kursen är, och hur mycket den har hjälpt mig (trots att jag bara inlett den än så länge) att både förstå mig själv, men också att sätta gränser och våga gå framåt. Den är helt enkelt fenomenal, så vill du utvecklas och hitta svar på vilket projekt du ska satsa på härnäst, hur du ska lyckas uppfylla dina kreativa drömmar, komma loss när du sitter fast eller något helt annat – sign up! Jag kan lova att du inte kommer att ångra dig! Alla som arbetar kreativt borde gå den här kursen, den är verkligen mäktig. Läs mer om kursen The Creative Doer och dess skapare Anna Lovind genom att klicka!