God jul!

konsumtions-julgran

God jul och gott nytt år! Önskar er god mat, lugn och ro, minimalt med konsumtion och att vi alla skänker så mycket tankar och pengar vi kan till alla oroshärdar i världen. Bildkälla: Ulrika Neldorin (Omställning Karlstad och redaktör för Ekoguiden Karlstad) har målat tavlan som en tolkning av bilden ”Konsumtionshierarkin”.

Kronobergs bokmässa.

zolqswh2xqucalmznbjr

På lördag kan du höra mig prata om Jungfruön och min fascination för Blå jungfruön på Kronobergs bokmässa i Växjö. Alltid lika kul att besöka min hemstad och framförallt denna bibbla där jag spenderat extremt många timmar mellan hyllorna i min ungdom. Ses på lördag!

Lerkaka-Madison tur och retur.

fullsizerender-1

På tisdag flyger jag till USA för att träffa Linnea Foster, min 84-åriga ”brevvän” (vi mailar såklart!) som är släkting i rakt nedstigande led till de människor som en gång bodde på ”min” gård, dvs Lerkaka 43 där jag bor nu, och som jag skriver en bok om. Linnea har släktforskat och utforskat sina svenska rötter under nästan hela sitt vuxna liv, och det känns fascinerande att vi nu ska få sitta ner tillsammans och lägga pussel över alla foton och andra dokument tillsammans. Hoppas kunna lära mih mycket och kanske få svar på en del gåtor. Som mannen på bilden, som vi båda fascinerats av, fast på olika sidor om Atlanten. Vi kallar honom ”the unknown relative”, och kanske kan vi tillsammans klura ut vem han är. Sen blir det research i form av besök på Ellis Island, The Tenement Museum och en massa andra platser. Resfebern har slagit till och förväntningarna är höga! Återkommer med rapport…

”Skimrande suggestiv mystik”.

img_1002

Det är en ynnest att få recensioner där man känner att recensenten har förstått ens bok precis som man själv önskas att den läsas. Precis så var det med den här recensionen. När man jobbar under lång tid med en text, och de ständiga frågorna om huruvida den kommer att nå fram, om man kommer att bli förstådd ständigt finns där, är det skönt att få bekräftelse, ja – det nådde fram, det jag ville säga. Just nu jobbar jag parallellt med två romanprojekt. Det ena har en strikt deadline, boken är tänkt att komma ut redan nästa år. Det andra, ja, det hoppas jag blir färdigt någon gång, men känns ibland lika övermäktigt att ringa in som att simma över Atlanten. Då är det trösterikt att veta att det finns en mening med att skriva, och att den är att bli läst och att bli förstådd. Precis som recensenten nedan tolkar min bok vill jag bli läst; man måste inte förstå allt, ingen början och inget slut och folktron och prosalyriken i centrum.

Skimrande, suggestiv mystik

Anna Winbergs nya roman är en mystisk, mytisk berättelse som kretsar kring en också i verkligheten sägenomspunnen plats: ön Blå Jungfrun i Kalmarsund. Här blir en vårdag den trettonåriga Annika kvarglömd under en turistresa och återfinns, trots sökande, aldrig. Hon tros ha drunknat, men någon kropp hittas aldrig. Många år senare sitter hennes bror Martin i mörkret på sitt kontor när alla andra har gått hem, och försöker bringa reda i vad som egentligen hände. Det är i korta drag ramberättelsen. I den mån man alls kan tala om en ram, för en så skiftande, i tid, rum och perspektiv böljande roman som den här.

Jag måste ärligt säga att jag nog inte helt och fullt förstår allt i den här historien – men jag tycker om den. Fastän utan både egentlig början och egentligt slut och mest bestående av en mängd fragment, är den en fängslande blandning av folktro, legender och familjetragedi. Främst därför att Anna Winberg hela tiden har språket så väl i sin hand. Med skimrande prosalyrik och bildrikedom skapar hon en suggestiv alternativ värld där så udda företeelser som Blåkullafärder, babysim och blöta studentfester blandas.

Som gestalt förblir Annika töcknig, lite som – ja, som ett spöke, och Martin själv vandrar också runt som en vålnad någonstans mellan sägner och verklighet. Gemensamt för dem och för de unga kvinnor från olika tider ur vilkas liv Winberg ger snapshots, är lusten att falla för frestelsen och ge upp (och här kommer jag att tänka på Jonas Gardells roman ”Frestelsernas berg”). Att låta sig fångas av sirenernas sång. Att låta sig dras ner i djupet, sjunka. Och kanske återuppstå i en annan dimension som en av alla döda jungfrur på ön Blå Jungfrun, lika talrika som stenarna på dess stränder.

En vaknatt i pocketformat.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-12-kl-10-55-50

Åh, önskar jag kunde slippa vaknätter. Inte boken alltså (som nu finns i pocket, tjoho!). Är det inte något man har med bebisar? Jag har ju trots allt en 3-åring och en 1-åring. Men gudarna ska veta att de håller oss vakna på nätterna. Mest den lille, men den store kan komma in som andrafiol, inte så konstigt när lillebror skriker så rutorna skallrar. Våra nätter (nästan alla) är som den där IKEA-reklamen när alla familjemedlemmarna vandrar runt mellan olika sängar och till slut hamnar i hundens korg. Vi försöker acceptera läget, men det är faktiskt rätt tufft. Egentligen drömmer jag om fler barn, men vet inte om jag någonsin vågar ge mig in i den här sömnlöshetskarusellen igen. Har du några tips på hur man får små barn att sova gott hela natten? Eller ska man bara ge upp och inse att det är en utvecklingsfas och knarka kaffe, choklad och leva på hoppet så länge? Maila mig på winberg.anna@gmail.com så kan du vinna inte bara ovanstående eminenta bok i pocket, utan också mina favoritpocketböcker från Pocketförlaget. Hit me – jag behöver sömn!

Bokmässa 2016.

drinking_4bottleshigh

På torsdag drar jag till Bokmässan i Göteborg (kom gärna fram och säg hej om vi ses i vimlet!), ganska taggad eftersom jag inte var där förra året. Dock rätt spak idag efter en horribel natt där det känns som att ingen i familjen (förutom möjligtvis katten) har sovit mer än några minuter i sträck. #småbarnslivet #i-landsproblem. Men ändå. Sitter på mitt kontor idag och försöker förbereda så mycket jobb det bara går, samtidigt som jag drömmer om fem timmars dagsömn på raken i en nybäddad hotellsäng. Får dock nöja mig med en kopp snutkaffe till och eventuellt en uppfriskande promenad i det mulna vädret utanför. Ses på torsdag bokfolks, (och om ni vill veta hur det går till på mässan och vill skratta lite kan ni kolla HÄR, HÄR och HÄR).

September.

scan0022

Recensioner av Jungfruön börjar rulla in, och många verkar gilla den, vilket känns både roligt och märkligt på samma gång. En intressant grej jag har lagt märke till är att de som läser liksom ”fyller i” vissa luckor, sådant som medvetet inte står utskrivet i texten, till exempel vad karaktären Martin har för jobbtitel, eller i vilken stad han jobbar. Det är ganska intressant att observera som författare, hur den prosalyriska stilen skapar möjlighet för läsaren att fylla i berättelsen med sina egna preferenser. Som sagt – intressant och lite skrämmande att bli recenserad, även när recensionerna är positiva.

Men mest är mina tankar någon helt annanstans. Nästa vecka ska jag nämligen ut på ett äventyr. I en dryg vecka ska jag få disponera Alltidhults skola helt för mig själv och där ska jag sitta och skriva (och läsa!) och fundera, och planera olika kommande kreativa projekt, främst kanske boken jag skriver på nu (eller skriver och skriver, tanken är väl att jag ska börja skriva när jag sitter där). Framför mig ser jag en slags vision om hur jag varje morgon går upp tidigt och vandrar runt i en dimmig skog och lyssnar på fåglar och känner in naturen. Sen dricker en kopp te i tystnad och skriver ohört disciplinerat för att sedan somna tidigt varje kväll. Riktigt så kanske det inte kommer att bli, men man kan ju hoppas. Eftersom jag redan bor och arbetar på landet kommer nog inte just det lantliga vara den stora grejen för mig, men jag längtar verkligen efter att få befinna mig i inlandsmiljö igen (jag är ju uppvuxen i Växjö, mitt i de Småländska skogarna), och att få vara helt ensam. Den stora lyxen och samtidigt utmaningen kommer att vara all tid som frigörs från att tömma pottor, klä på, avstyra bråk och natta barn. Men samtidigt – så svårt att vara borta från barnen så länge. Diskuterade detta med en kompis som är arkeolog och som just var på en konferens i Japan – vilken dröm – men samtidigt, så svårt med denna längtan efter barnen när man är ifrån dem. Att vara där man är och lita på att de man älskar har det bra fast man är ifrån varandra, den är svår. Men samtidigt – ingen mening att sitta i skogen med hur mycket fri tid som helst för läsning, skrivning och tedrickning (= drömmarnas dröm!) och längta efter matkladd, läggningar som tar flera timmar och massor av barnprogram i en strid ström från ipaden. Ambivalensen! Återkommer med rapport om hur det gick…

Dagen D.

bok_winberg_hr

Idag är det officiella släppdatumet för min roman Jungfruön. Precis som författarkollegor beskrivit för mig, så är man redan långt inne i nästa projekt när en bok släpps. Annika och Martin har inte lämnat mitt medvetande, men nu är de mer som avlägsna släktingar på en annan kontinent, som jag kanske skriver ett vykort till om jag har lust. Nu umgås jag istället med Andreas, Emma Charlotta och Artur, som alla märkligt nog är både riktiga människor som levde för länge sedan, och karaktärer i min kommande bok. Sen försöker jag också hänga lite med mina Vasastanstjejer Dolly (jag tror hon skulle gilla Lady Dahmers och Somliga Feta Kvinnor, och försöka gå i deras fotspår i det sociala landskapet), Shirin (som har hittat en ny kärlek, och tyvärr fått en hiskelig bonus-dotter-tweenie på köpet – hur ska hon deala med det?) och Emma (som jag dessvärre ska låta linda in sig i ännu fler lögner än i första boken, och låta träda ner i den himmel och det helvete som det är att renovera med småbarn) – eftersom jag snart ska påbörja en uppföljare om dem. Så därför är det så märkligt att nu få feedback, beröm och frågor kring den här boken. Men samtidigt oerhört roligt såklart. Man ska ju gärna ha en ”hiss-pitch” för en bok, men jag vet inte om jag har det för Jungfruön. Men om du funderar på om den är något för dig som läsare kommer du nog att gilla den om du tycker om; prosalyrik, sorg, sjöjungfrur, blåkulla, myter, häxor och uppskattar klaustrofobiska miljöer i litteraturen, naturmystik samt böcker som inte ger alla svar, utan kanske snarare har fler frågor i slutet än när man började läsa… Blir du intresserad så återfinns boken numera i närmsta bokhandel (fysisk eller digital) eller på landets bibiliotek. Trevlig läsning!

P.S. Om du är bloggare eller journalist som är intresserad av att läsa och recensera boken är du välkommen att kontakta förlaget på info@ersatz.se.

Flickbok.

9789127142589_0_

Jag läser igen! Och efter några veckors lättsmälta, härliga romaner som varit mycket givande för stunden men mest fått förlagsarbetaren i mig att jobba hårt med min mentala rödpenna (”den här karaktären skulle aldrig säga så!”, ”varför har hon inte utvecklat det här sidospåret mer?” ”oj, skulle verkligen han dö nu, det var lite rumphugget!” etc) så var det dags att gå vidare till lite mer krävande, men samtidigt givande litteratur. Som att äta sura nappar en hel vecka och helt plötsligt gå hem och göra ett avancerat indiskt långkok med egenodlad koriander på toppen. Eller nåt. Så jag började läsa den mycket hypade Flickorna, som precis släppts i USA och som kommer på svenska i höst (fick ett förhands-ex, stort tack för det NoK). Och visst, det är väldigt, väldigt bra. Vet inte ens om jag borde blogga om detta redan, men det här är ju knappast en regelrätt recension (är på sidan 45), och jag antar att det är syftet med att skicka ut ex av boken innan den släpps, att skapa buzz. Well, here it goes. Det här är en bok i min smak, för den skriver inte läsaren på näsan. Den gestaltar och det gör den i kubik. Språket är så där härligt amerikanskt högkvalitativt och poetiskt, men det finns ändå en driven handling. Oh, det darrar när man läser, man förstår från första raden att det här är en bok där det kommer gå åt helvete med allt (vilket man visserligen redan förstått av att läsa om boken, eftersom den löst bygger på skeendet kring Charles Manson och de personer han hade omkring sig). Den påminner i andan om Joyce Carol Oates, och kanske lite om Patti Smith, och Joan Didion fast i romanform. Ändå finns det en lite trevande ton som jag finner charmig – det är debutanten som ger sig till känna. Emma Cline är en oerhört begåvad författare, men någonstans i texten finns det ett frågetecken, hon är som ett föl som kastar sig mellan skritt och galopp, hit och dit. Briljanta satser staplas på varandra. Här ser jag fram emot när det frågetecknet ska förvandlas till en tydlig, stampande punkt. När det här författarskapet får landa, och hon kan falla in i en självklar, driven trav – då kommer det att bli verkligt odödlig litteratur som produceras av den här pennan. När hon bestämmer sig för om hon ska slipa till sitt språk, eller spetsa till det och bli ännu ett snäpp mer poetisk. Och det tycker jag om, lovande författarskap som man bara vet kommer att utvecklas åt rätt håll. Av många hypade böcker det senaste året är det nog den här jag tycker bäst om – den levererar (eller så är det bara min typ av bok, verkligen). Och så måste jag berömma översättningen, då något säger mig att den här boken kanske är ännu bättre att läsa på svenska än på originalspråk (vilket i princip måste vara det finaste beröm man kan få, själv föredrar jag alltid engelska framför svenska i vanliga fall), på något sätt blir svenskan lite mer ”kantig” än engelskan, som är lite mer rund och förlåtande, och det passar handlingen. Erik MacQueen har översatt och gjort det med bravur. Och jag älskar omslaget av Sara R. Acedo också. Nä, nu skrämmer jag nästan mig själv, som är så översvallande positiv. Men det här blir nog sommarens bok. Läses med fördel med ”Hotel California” på i bakgrunden, och lite lagom sommarsvettig, med ett glas vitt vin i ena handen…

Into the Night.

sommar

sommar2

Sommaren, den är inte min favoritårstid alls. Jag avskyr vintern och älskar vår och höst. Men ändå, kanske sommarkvällar. Jag har alltid gillat att smyga ut om sommarnätterna och supa in lukter och ljud. En sak jag är väldigt glad över är att jag (äntligen!) kommit ur en mycket långvarig läskoma och nu slukar den ena romanen efter den andra – mycket befriande att kunna läsa igen. Just nu är det den smått klaustrofobiska berättelsen Himmelsdalen som upptar min tid. Annars tycker jag att sommaren som småbarnsmorsa i stort består i att återuppleva sin egen barndom genom barnen. Förutom att se dem äta sand, bränna sig på nässlor, bli oerhört smutsiga varje dag så får man även sitta på en solvarm trappa okristligt tidigt på morgonen och äta smörgås och filosofera över livet, se dem springa hysteriskt lyckligt efter såpbubblor och målmedvetet mata katten med små godisbitar. Det är både hisnande och bitterljuvt att livet rusar förbi så snabbt. Jag minns ju så väl när det var jag som satt med en smörgås i handen och var liten, och var tvungen att gå och lägga mig fast det var ljust ute… Om jag själv får bestämma skulle min sommar bestå av långa joggingturer sent på kvällen (vi får se om det kanske blir en sån runda på hela sommaren, brukar vara lite för lat och trött när det väl kommer till kritan), immiga glas vin som intas under tystnad när barnen sover, och att ostört under många timmar i sträck få greja och fixa med vårt gigantiska hus och trädgård. Men oftast blir det ändå så, att jag hela sommaren går och funderar över och längtar efter hösten… Ser det här inlägget som en uppmaning till mig själv att njuta i fulla drag istället – att helt enkelt vara en syrsa, så gott det går! (Foto: Ellen Carlsson Axberg, http://ellencarlssonaxberg.blogg.se/)