Ett livstecken från livstilslögnen?

unnamed-2

Sitter i min vackra men stökiga sal och skriver. Öronbedövande (jo, faktiskt) fågelsång utanför. Väntar på en satt version (det vill säga inte en tjock utan en färdigtypograferad version) av min tredje bok. Har på något sätt lyckats knåpa ihop en fortsättning om Emma, Shirin och Dolly som ska komma ut i slutet av sommaren (omslaget ser ni ovan). Det känns oväntat bra, karaktärerna hade helt klart mer att berätta och det var spännande som författare att följa Shirin i bonusfamiljsbubblan och Emma när hon flyttar till landet och försöker leva  i  någon slags Ernst-illusion i mormors gamla villa utanför Kalmar. Själv sitter jag här och planerar ett bröllop medan gräsmattorna runt huset blir allt med vildvuxna. Det är helt enkelt mycket vi vill, men inte allt vi hinner. Men en bok ska i alla fall snart gå till tryck, fåglarna fortsätter sjunga ett tag till och snart är det sommar, helt oavsett hur lite eller mycket vi stressar. Och jag ser fram emot att låta läsarna ta emot den här boken och gå vidare mot nya skrivprojekt under sommaren.

Into the Wild.

Skärmavbild 2017-02-12 kl. 14.36.21Skärmavbild 2017-02-12 kl. 14.37.06Hur man överlever vintern, jaga solen oavsett väder, ut och gå.

Ett livtecken i februaridimman.

Skärmavbild 2017-02-12 kl. 14.34.10

Skärmavbild 2017-02-12 kl. 14.33.19

mitt glamorösa författarliv. jobb på en söndag, handduk i sängen där barnet kissade i sängen i fredags på det apfula gröna lakanet som är ett av typ två stora lakan vi äger, en strumpa, kaffet slut. MEN hembakade mackor med hemgjord marmelad (gjorda av min mamma, jag är ingen husmor!) med massor av smör, fleetwood mac ur datorns högtalare och ETT MANUS INSKICKAT TILL förlaget med det längsta följemail jag någonsin skrivit. alla författarkollegor vet känslan. som efter en stor tenta eller nåt! man är bara helt tom på ett extremt sätt. så, då får man väl fira med lite kallt kaffe och sen återgå till att städa, passa sjuka barn och typ sura över att det är gråmulet ute. men också vara såååå sjuuukt glad och nöjd i några veckor tills första redigeringsvändan inleds. nu kan man ändå bara vänta! #livsstilslögner#feelgood #mumlit

God jul!

konsumtions-julgran

God jul och gott nytt år! Önskar er god mat, lugn och ro, minimalt med konsumtion och att vi alla skänker så mycket tankar och pengar vi kan till alla oroshärdar i världen. Bildkälla: Ulrika Neldorin (Omställning Karlstad och redaktör för Ekoguiden Karlstad) har målat tavlan som en tolkning av bilden ”Konsumtionshierarkin”.

Kronobergs bokmässa.

zolqswh2xqucalmznbjr

På lördag kan du höra mig prata om Jungfruön och min fascination för Blå jungfruön på Kronobergs bokmässa i Växjö. Alltid lika kul att besöka min hemstad och framförallt denna bibbla där jag spenderat extremt många timmar mellan hyllorna i min ungdom. Ses på lördag!

Lerkaka-Madison tur och retur.

fullsizerender-1

På tisdag flyger jag till USA för att träffa Linnea Foster, min 84-åriga ”brevvän” (vi mailar såklart!) som är släkting i rakt nedstigande led till de människor som en gång bodde på ”min” gård, dvs Lerkaka 43 där jag bor nu, och som jag skriver en bok om. Linnea har släktforskat och utforskat sina svenska rötter under nästan hela sitt vuxna liv, och det känns fascinerande att vi nu ska få sitta ner tillsammans och lägga pussel över alla foton och andra dokument tillsammans. Hoppas kunna lära mih mycket och kanske få svar på en del gåtor. Som mannen på bilden, som vi båda fascinerats av, fast på olika sidor om Atlanten. Vi kallar honom ”the unknown relative”, och kanske kan vi tillsammans klura ut vem han är. Sen blir det research i form av besök på Ellis Island, The Tenement Museum och en massa andra platser. Resfebern har slagit till och förväntningarna är höga! Återkommer med rapport…

”Skimrande suggestiv mystik”.

img_1002

Det är en ynnest att få recensioner där man känner att recensenten har förstått ens bok precis som man själv önskas att den läsas. Precis så var det med den här recensionen. När man jobbar under lång tid med en text, och de ständiga frågorna om huruvida den kommer att nå fram, om man kommer att bli förstådd ständigt finns där, är det skönt att få bekräftelse, ja – det nådde fram, det jag ville säga. Just nu jobbar jag parallellt med två romanprojekt. Det ena har en strikt deadline, boken är tänkt att komma ut redan nästa år. Det andra, ja, det hoppas jag blir färdigt någon gång, men känns ibland lika övermäktigt att ringa in som att simma över Atlanten. Då är det trösterikt att veta att det finns en mening med att skriva, och att den är att bli läst och att bli förstådd. Precis som recensenten nedan tolkar min bok vill jag bli läst; man måste inte förstå allt, ingen början och inget slut och folktron och prosalyriken i centrum.

Skimrande, suggestiv mystik

Anna Winbergs nya roman är en mystisk, mytisk berättelse som kretsar kring en också i verkligheten sägenomspunnen plats: ön Blå Jungfrun i Kalmarsund. Här blir en vårdag den trettonåriga Annika kvarglömd under en turistresa och återfinns, trots sökande, aldrig. Hon tros ha drunknat, men någon kropp hittas aldrig. Många år senare sitter hennes bror Martin i mörkret på sitt kontor när alla andra har gått hem, och försöker bringa reda i vad som egentligen hände. Det är i korta drag ramberättelsen. I den mån man alls kan tala om en ram, för en så skiftande, i tid, rum och perspektiv böljande roman som den här.

Jag måste ärligt säga att jag nog inte helt och fullt förstår allt i den här historien – men jag tycker om den. Fastän utan både egentlig början och egentligt slut och mest bestående av en mängd fragment, är den en fängslande blandning av folktro, legender och familjetragedi. Främst därför att Anna Winberg hela tiden har språket så väl i sin hand. Med skimrande prosalyrik och bildrikedom skapar hon en suggestiv alternativ värld där så udda företeelser som Blåkullafärder, babysim och blöta studentfester blandas.

Som gestalt förblir Annika töcknig, lite som – ja, som ett spöke, och Martin själv vandrar också runt som en vålnad någonstans mellan sägner och verklighet. Gemensamt för dem och för de unga kvinnor från olika tider ur vilkas liv Winberg ger snapshots, är lusten att falla för frestelsen och ge upp (och här kommer jag att tänka på Jonas Gardells roman ”Frestelsernas berg”). Att låta sig fångas av sirenernas sång. Att låta sig dras ner i djupet, sjunka. Och kanske återuppstå i en annan dimension som en av alla döda jungfrur på ön Blå Jungfrun, lika talrika som stenarna på dess stränder.

En vaknatt i pocketformat.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-12-kl-10-55-50

Åh, önskar jag kunde slippa vaknätter. Inte boken alltså (som nu finns i pocket, tjoho!). Är det inte något man har med bebisar? Jag har ju trots allt en 3-åring och en 1-åring. Men gudarna ska veta att de håller oss vakna på nätterna. Mest den lille, men den store kan komma in som andrafiol, inte så konstigt när lillebror skriker så rutorna skallrar. Våra nätter (nästan alla) är som den där IKEA-reklamen när alla familjemedlemmarna vandrar runt mellan olika sängar och till slut hamnar i hundens korg. Vi försöker acceptera läget, men det är faktiskt rätt tufft. Egentligen drömmer jag om fler barn, men vet inte om jag någonsin vågar ge mig in i den här sömnlöshetskarusellen igen. Har du några tips på hur man får små barn att sova gott hela natten? Eller ska man bara ge upp och inse att det är en utvecklingsfas och knarka kaffe, choklad och leva på hoppet så länge? Maila mig på winberg.anna@gmail.com så kan du vinna inte bara ovanstående eminenta bok i pocket, utan också mina favoritpocketböcker från Pocketförlaget. Hit me – jag behöver sömn!

Bokmässa 2016.

drinking_4bottleshigh

På torsdag drar jag till Bokmässan i Göteborg (kom gärna fram och säg hej om vi ses i vimlet!), ganska taggad eftersom jag inte var där förra året. Dock rätt spak idag efter en horribel natt där det känns som att ingen i familjen (förutom möjligtvis katten) har sovit mer än några minuter i sträck. #småbarnslivet #i-landsproblem. Men ändå. Sitter på mitt kontor idag och försöker förbereda så mycket jobb det bara går, samtidigt som jag drömmer om fem timmars dagsömn på raken i en nybäddad hotellsäng. Får dock nöja mig med en kopp snutkaffe till och eventuellt en uppfriskande promenad i det mulna vädret utanför. Ses på torsdag bokfolks, (och om ni vill veta hur det går till på mässan och vill skratta lite kan ni kolla HÄR, HÄR och HÄR).

September.

scan0022

Recensioner av Jungfruön börjar rulla in, och många verkar gilla den, vilket känns både roligt och märkligt på samma gång. En intressant grej jag har lagt märke till är att de som läser liksom ”fyller i” vissa luckor, sådant som medvetet inte står utskrivet i texten, till exempel vad karaktären Martin har för jobbtitel, eller i vilken stad han jobbar. Det är ganska intressant att observera som författare, hur den prosalyriska stilen skapar möjlighet för läsaren att fylla i berättelsen med sina egna preferenser. Som sagt – intressant och lite skrämmande att bli recenserad, även när recensionerna är positiva.

Men mest är mina tankar någon helt annanstans. Nästa vecka ska jag nämligen ut på ett äventyr. I en dryg vecka ska jag få disponera Alltidhults skola helt för mig själv och där ska jag sitta och skriva (och läsa!) och fundera, och planera olika kommande kreativa projekt, främst kanske boken jag skriver på nu (eller skriver och skriver, tanken är väl att jag ska börja skriva när jag sitter där). Framför mig ser jag en slags vision om hur jag varje morgon går upp tidigt och vandrar runt i en dimmig skog och lyssnar på fåglar och känner in naturen. Sen dricker en kopp te i tystnad och skriver ohört disciplinerat för att sedan somna tidigt varje kväll. Riktigt så kanske det inte kommer att bli, men man kan ju hoppas. Eftersom jag redan bor och arbetar på landet kommer nog inte just det lantliga vara den stora grejen för mig, men jag längtar verkligen efter att få befinna mig i inlandsmiljö igen (jag är ju uppvuxen i Växjö, mitt i de Småländska skogarna), och att få vara helt ensam. Den stora lyxen och samtidigt utmaningen kommer att vara all tid som frigörs från att tömma pottor, klä på, avstyra bråk och natta barn. Men samtidigt – så svårt att vara borta från barnen så länge. Diskuterade detta med en kompis som är arkeolog och som just var på en konferens i Japan – vilken dröm – men samtidigt, så svårt med denna längtan efter barnen när man är ifrån dem. Att vara där man är och lita på att de man älskar har det bra fast man är ifrån varandra, den är svår. Men samtidigt – ingen mening att sitta i skogen med hur mycket fri tid som helst för läsning, skrivning och tedrickning (= drömmarnas dröm!) och längta efter matkladd, läggningar som tar flera timmar och massor av barnprogram i en strid ström från ipaden. Ambivalensen! Återkommer med rapport om hur det gick…